Ulrika Knutson

Den besvärliga Elin Wägner 

I år fyller den svenska demokratin hundra år. Som ung journalist var pionjären Elin Wägner motståndare till kvinnlig rösträtt. Hur är det möjligt? Det var ju hon som skrev rörelsens viktigaste roman, Pennskaftet, från 1910. Boken som kallats rösträttsrörelsens bibel.

Den unga Elin Wägner var färgad av Ellen Keys ideer om kvinnans särart. Kvinnor borde hitta andra uttryck än den manliga vägen att „göra politik“. Men Ellen Key ändrade sig om rösträtten, och Elin med henne.

Båda såg rösträtten som ett medel, inte som ett självändamål. Bara några dagar efter att Ellen Key för första gången lagt sin röstsedel i urnan, skrev hon krasst i Svenska Dagbladet att „kvinnornas rösträtt ej kommer att ändra något i världsförloppet“. Elin Wägner var ännu mer pessimistisk. I hennes ögon är kvinnornas historia en historia om nederlag.

Det är som feminist Elin Wägner blir riktigt besvärlig. Många vill inte ta i hennes särartsfeminism ens med tång. Och många känner också beröringsskräck inför hennes starka religiösa tro. Inte heller som radikalpacifist låter Elin Wägner sig kramas så lätt. Hon är en stenhård moralist som kräver det omöjliga av oss. Hur mycket ansvar är vi egentligen beredda att ta – för freden, framtiden – och klimatet? Vår tids egotrippade kvinnosak skulle hon inte ge mycket för. Hon krävde mycket mer.